Är det lika bra som Ruff Ryders-albumet? Absolut inte. Är det lika bra som Lox? Nej. Är det lika bra som de senaste ojämna albumen med DMX och Jay-Z? Nej, inte ens det. Att jag ändå mycket hellre väljer att lyssna på Drag-Ons debut -- det minst livsnödvändiga album som producenten Swizz Beatz hittills varit inblandad i -- än andra skivor hemma som egentligen kanske är bättre, säger en del om magin och attraktionen i Ruff Ryders-soundet. Det är här det händer. Det är i hemmastudior hos hiphop-producenter som Swizz Beatz och Mannie Fresh som populärmusiken just nu förs framåt.
När man lyssnar på spår som [I]Niggas Die 4 Me[/I], en duett mellan Drag-On och DMX, eller [I]Here We Go[/I], en duett mellan Drag-On och Eve, inser man också hur förbannat trött man är på musik som hela tiden refererar bakåt. Jag vill inte ha musik år 2000 som har hela 1900-talet i släptåg. Jag vill inte lyssna på rock som refererar till Beatles, soul som refererar till Curtis Mayfield eller hiphop som refererar till A Tribe Called Quest. Jag vill inte kunna pricka in referenser överhuvudtaget. Jag vill i stället ha ny musik. Ny musik som låter som filmen [I]The Matrix[/I] ser ut och som speglar den splitt nya värld som just nu formas. Det är därför den nya hiphopen gör mig så glad och inspirerad. Det är därför jag väntar på [I]Ruff Ryders Vol 2[/I] med samma febriga upphetsning som jag en gång väntade på [I]This Years Model[/I] efter [I]My Aim Is True[/I]. Det är kul med musik.
Skivbolag:
Artist:
