Det var dans en natt i en källare på Södermalm och en finsk DJ varvade JBs med DeBarge. Plötsligt lade han på en skiva som sammanfattade alltihop. De ruffa trummorna verkade inte ha någonting som helst att göra med vare sig hiphop eller den fylliga kvinnliga sången som våndades "Feel the magnetism/around us/growing stronger/why don't we do it?". När plötsligt en blådåre hördes rappa om kärlek som andra muckar gräl, tappade jag helt hakan, och armbågade mig fram till skivspelarna för att kolla in vad det var som hände i mitt huvud. Det som hände hette [I]The Mic[/I] och artisten var M.F. Doom. Han har inte släppt greppet om mig sedan dess.
Med ett spontant sammanhållet artiststall ivriga New York-grupper som Arsonists och High & Mighty, har Bobitto Garcias skötebarn Fondle 'Em Records vuxit sig allt starkare sedan det fem år gamla förstasläppet med Cenobites och Kool Keith. Tillsammans kom de ut hungriga med den gormande refrängen "This shit is wack/how the fuck you get a deal?!", som tydligen bara fick göras 1995 (på 2000-talet ska man hålla käften och vara glad, säger de som är hiphop). Huvudpoängen med Fondle 'Em Records är att de med varierande kvalité fortsatt vara ett forum för underground-rappens stora överraskningar. M.F. Doom är just en sådan överraskning. Deras [I]Operation Doomsday[/I] har minst tre hiphop-ballader av snudd på samma tidlösa dignitet som Lost Boys [I]Renee[/I], men med rytmer av den mest abrupt samplade 80-talssoulen och ett aldrig sinande flöde nonsens-rap vildare och skönare än det mesta på Ol' Dirty Bastards [I]Nigga Please[/I] (musikaliskt ett av få album i genren som på något vis lyckas tangera vridna [I]Operation Doomsday[/I]).
Albumet ligger inte direkt färskpressat i importbackarna -- det kom faktiskt förra året. Men det är ju så väldigt enkelt att importera skivor själv. Och gör du det när du läser om en skiva som verkar riktigt häftig, så minskar riskerna att missa ett banbrytande hiphop-album.Skivbolag:
Artist:
