Of Montreal har blivit Kevin Barnes helt egna lekstuga, med betalda studiomusiker istället för krångliga bandmedlemmar. Det innebär att alla infall - hur vrickade de än är - kan utforskas, fullföljas och ges ut, och det innebär att Paralytic Stalks är Of Montreals spretigaste skiva hittills. Och det, mina vänner,det säger inte lite.
Kevin Barnes är den första att erkänna till exempel den kraftiga influens Electric Light Orchestra utgjort på till exempel Dour Percentage, som om leadflöjten skulle kunna leda associationerna i någon annan riktning. Malefic Dowery låter som orkestrerad Syd Barrett, djupt psykedelisk och lika melodisk, medan de funkutbrott a la Prince som dominerade till exempel 2010 års False Priest nu till stora delar är bortplockade (och när de ändå dyker upp strax bryts itu i krautlaborationer). Det märkliga med den överarrangerade röran är att den ändå bibehåller en harmoni, och det får den att kännas avsevärt mer lättlyssnad än den egentligen är.
