Independentrullen Garden State handlar om en smådeppig heterokille som tappat sin kompass. Sen dyker en klädsamt galen tjej upp och tillsammans hälsar de på några hälare i en båt. Heterokillen blir förälskad i den (klädsamt) galna och får därmed sin livslust tillbaka. Filmen ger mig exakt samma känsla som Heart of Nowhere, och Noah and the Whales fjärde album på nästan lika många år kan också ses som en musikalisk uppföljare till samma historia. Med utstuderat avslappnad stämma sjunger Charlie Finks om den nu vuxne heterokillens ågren. Soundet är moget och trots ettriga stråkar saknas den lekfullhet som tidigare varit bandets signum. Drömskt blickar Finks tillbaka på dagar som flutit förbi. Som i Lifetime, ”We were young, that was then and I can’t help the feeling that it’s never coming back again”. Behållningen är den dramatiska dynamiken som uppstår när Anna Calvi gästar på titelspåret. För mig blir hon lite som den (klädsamt) galna, utan vilken allt skulle falla platt. I övrigt är Heart of Nowhere en småputtrig och slätstruken popskiva för massorna, felaktigt förpackad som ”indie”.
