N.E.R.D.

17:49 11 Aug 2001
När världens bästa musiktidning XXL i sitt juninummer sågade den här skivan glömde de att tänka på en sak; det här är ingen hiphop-skiva. Som Neptunes har Pharrell Williams och Chad Hugo öst ur sig dansgolvshits, alla från Mystikal och Philly's Most Wanted till Babyface och Jay-Z har fått smaka på deras funkiga klubba. Det klassiska Neptunes-soundet uppstod när Noreaga ville ha ett hippt hårdrocksbeat till sin Superthug. Så de låste in sig i studion, sjöng fram ett Led Zeppelin-riff och spelade det på något som mest lät som en clavinet (vilket också kändes väldigt Led Zeppelin). När de nu släpper en egen skiva under namnet N.E.R.D., tillsammans med vännen Shay, så blir det än tydligare att de kommer från samma planet som Sly Stone, Norman Whitfield och Brian Wilson. Och nu gör de skruvad popmusik, vacker och ambitiös på ett sätt som de tidigare bara antytt att de kan göra. Alla de klassiska Neptunes-knepen finns med. De syntetiska gitarrlicken som tuggar sig igenom ljudbilden, trumslagen som låter som American Express-kort som knackas mot speglar. Samtidigt är det så mycket mer som ryms i N.E.R.D. Influenser ingen hört i svart musik sedan Princes [I]Around the World In a Day[/I]. Och Pharrells röst som tidigare bara bidragit med några tjusiga falsettrefränger åt Jay-Z är toppen. Ibland låter han som Jimi Hendrix, med ett tonläge som hela tiden hotar att slå över till arrogant falsksång. Ämnesmässigt är N.E.R.D. ganska långt från vad hiphopskallar brukar prata om. De säger att det är tron på mänsklighet, Gud och det andliga som är drivkraften i allt de gör. Det är en attityd som inte riktigt annars kommer fram, när Ol' Dirty Bastard eller någon annan av deras arbetsgivare skriker om att de vill befrukta kvinnor. Antagligen var det därför de var tvungna att göra en egen skiva. Men vill man höra ett par eurotrashiga nördar sjunga om att förbättra världen? Visst vill vi det. Dessutom handlar In Search of också en del om att klämma på tjejers bröst. Det händer mycket. Som när en loj countryblues kallad [I]Provider[/I] efter ett par minuter bryts upp av stela bossa nova-rytmer och vackra synthstråkar. Eller elorgeln på [I]Things Are Getting Better[/I], varm som solsken. Förutom den tuffa förstasingeln [I]Lapdance[/I] är de hårdare, mörkare spåren skivans stora svaghet. Men resten av skivan tar vad Beck och Money Mark gjorde på 90-talet och placerar det i en förtrollad Neptunes-värld. Naturligtvis finns det ingenting här som är lika briljant klockstannande som de hjärndöda hits de skrivit åt Mystikal. Men det är en fin liten udda popskiva som oftast klarar sig från drunkningsdöden i New Age-träsket.
Skivbolag: 
Artist: 

Fler musikrecensioner