Genom 50 års hårt arbete, innerlighet och dedikation har Neil Young förtjänat den position han har idag. Han är accepterad som en nyckfull excentriker, som mannen som gör vad som faller honom in, och vi har överseende med att en del temaskivor om ekologiskt bilbränsle kanske inte är så roliga. Desto roligare därför att det som faller honom in fortfarande stundtals är sensationellt bra.
Mindre än ett halvår efter hans senaste album kommer ett nytt, och här använder han Crazy Horse på bästa tänkbara sätt. När inledningsspåret tillåts dra ut långt över 27 minuter är det i deras högljudda sällskap alltså inte orsakat av att avancerade kompositioner behöver utrymme, tvärtom. Istället handlar det om att ge det mest rudimentära slamret svängrum. Samspelet med vapendragarna verkar närmast telepatiskt när de jammar envist skorrande rock’n’roll (Kurt Cobain hade kallat det grunge) medan Neil Young improviserar en löst sammanhållen text om kommersialiseringen av konsten och om den digitala teknikens underlägsenhet. "Don't want my mp3, I'm driftin' back. When you hear my song now, you only get five percent. You used to get it all."
Och eftersom hans fem procent är så mycket mer vitaliserande, intensivt och om man vill öronbedövande än de flestas fullsatsningar knockas man redan där. För när han är som allra bäst lockar Neil Young som ingen annan fram en skör och innerlighet skönhet i sitt mest monotona slammer. Bäst gjorde han det i Like A Hurricane, och även om textimprovisationerna här inte kommer i närheten av den låtens djupa kärleksförklaring (det där om att skaffa hiphop-frisyr var väl till exempel inte så välbetänkt?) finns här samma sorts grovhuggna och samtidigt sköra grace. Förlåt alltså de otåliga mp3-surfande smartass-bloggare som vill påstå att 27 minuter är minst 26 för mycket, ty de veta icke vad de göra.
Även Ramada Inn (16:51) och Walk Like A Giant (16:29) motiverar sina respektive maratonlängder, i synnerhet den sistnämnda där bara den första minuten sammanfattar allt det där som J Mascis gjort till till sin livsgärning att åstadkomma, och som sedan rullar vidare med doowop-kör och muntert visslande mitt i gitarrmanglet. Åttaminutersspåret She's Always Dancing och fem mer normalllånga låtar hade i sammanhanget kunnat fungera som andningspauser, särskilt den stilla For the Love of Man. Men när Neil Young samlar sig så här, och framför allt när han väljer att omge sig med sina ojämförliga Crazy Horse-kamrater, måste man sitta käpprak med spetsade öron även då.
Sammanlagt utgör skivans nio låtar - som tar tre vinylskivor i anspråk - Neil Youngs längsta studioalbum någonsin. Men viktigare är att Neil Young just när vi börjat räkna in honom bland de artister vars bästföre-datum skoningslöst passerats gjort sitt bästa album på flera decennier.
