Debuten fick sitt namn efter pappan, uppföljaren efter mamman, förra skivan efter smeknamnet och nu får det fjärde albumet bära hennes autentiska tilltalsnamn. Så känns också Matangi som M.I.A.s mest genomarbetade och personliga album hittills. Utgivningen skulle egentligen ha skett i december förra året, och anledningen till den grava förseningen har enligt artisten själv varit att skivbolaget ansett att låtarna är ”för glada”. Med facit i hand låter albumet som väldigt många olika saker på en och samma gång, men glad är inte en av dem. Istället är det en osannolik mix av dans, gangstarap och dystopisk pop där M.I.A. norpat inspiration från Kris Kristofferson, Crazy Frog och Gamla testamentet. Utöver att vara ett dokument från samtiden är Matangi också ett bevis på M.I.A. egensinnighet. Något som inte alltid manifesterats på bästa sätt, som nu senast då Julian Assange, via Skype, fick agera förband till hennes spelning. Men samma hållning gör att hon fortfarande lyckas vara en av de mest intressanta artisterna på vår sida millenniet.
