Mermaid Avenue

16:02 31 May 2000
Detta är årets mest osannolika album. Protesttrubaduren från Barking hand i hand med en av countryrockens moderna ikoner, i ett ambitiöst musikhistoriskt restaurationsprojekt: att sätta musik till Woody Guthries efterlämnade sångtexter. Det handlar om texter som Guthrie skrev i slutet av 40- och 50-talet, från det att han slutade med musik till det att han blev för sjuk för att ens kunna fästa orden. Knappast hans mest poetiska texter dock, utan enkla noteringar ([I]Christ For President[/I], [I]Walt Whitman's Niece[/I]), småtramsiga ramsor ([I]Hoodoo Voodoo[/I]) och en lätt absurd kärleksförklaring till Ingrid Bergman ("you're so purty, you'd make any mountain quiver") uppblandat med mer typiska Guthrie-texter från Oklahoma och Kalifornien. Av denna röra har sedan Bragg & Wilco gjort ett underbart album, som inte låter det minsta som Guthrie-tolkningar brukar göra, utan som snarare placerar in honom i en modernare amerikansk rotmusiktradition, från The Band och framåt, med utflykter både till soft countryrock och rena popballader. Fast det är svårt att märka ut något exakt revir, för de kastar sig vilt mellan stilarna, med ett mycket gott humör. Ibland vackert och tillbakalutat, ibland kargt och enkelt, ibland vilt röjigt. Men definitivt aldrig tråkigt.Av de båda namnen i titeln är det mest Braggs show. Han är ljuvlig i [I]Way Over Yonder In the Minor Key[/I], när han sjunger ut för fullt i rader som "aint nobody who can sing like me" -- och jag väntar bara på att få höra honom göra [I]Ingrid Bergman[/I] på svensk mark...[I](Skivan släpps den 17 juni)[/I]
Skivbolag: 
Artist: 

Fler musikrecensioner