Marbles

Patrik Forshage 15:20 22 Aug 2005
Robert Schneider brukar ha ganska fria händer som ledare i Apples in Stereo och chefsideolog för hela det numera uppluckrade Elephant 6-kollektivet. Det har inte hindrat honom från att sedan 1992 driva alternativa musikaliska riktningar under namnet Marbles. Från början var det ett utlopp för hans Beach Boys-fanatism och samtidigt ett utmärkt tillfälle att spela leksaksinstrument. Men allteftersom Beach Boys har fått allt större plats i Apples in Stereo har Marbles tagit nya vägar, och den här gången har leksaksintresset obevekligt lett mot åttiotalets synthpop. Det var en era när electricitet ansågs modernt att sjunga om, helst genom vocoder över lager av monofona synthar, och precis så inleds [I]Expo[/I]. Sedan fortsätter Robert Schneider med tidstypisk hänförd beundran inför det nya kommunikationssamhället, det vill säga telefonnätet. Men eftersom han anger Michael Jackson och Hall & Oates som förebilder, och hellre vill liknas vid en "80s Top-40 pop star" än vid en svårmodigt obskyr Factory Records-sångare, puttrar hela tiden den enkla popmusiken i botten. Ibland fuskar han, som i [I]Magic [/I]som helt enkelt är en snabb powerpophit, nödtorftigt maskerad till 80-tal i vocoder och synthar. På ännu kaxigare [I]Cruel Sound [/I]blir han så till sig att han till och med glömmer att leka Gary Numan. Någon gång drar han mot Apples in Stereos trad-pop, vilket tillsammans med flera menlösa instrumentala mellanspel är slöseri med en god idé och tid, särskilt med en total speltid för skivan på mindre än en halvtimme.
Skivbolag: 
Artist: 

Fler musikrecensioner