Att en ung debuterande Manchester-artist har uppenbara Oasis-influenser (på Nobody’s Dreaming särskilt mycket så) är inte lika oväntat som att han lyckas förvandla dem till subtil och känslig gitarrpop. Att det också går att spåra The Smiths bland influenserna är ännu mindre oväntat, i synnerhet som Man Made är lika med Nile Marr, son till Johnny Marr från just det bandet. Men Nile Marr är inte i behov av några nepotistiska insatser från pappa. Hans sånger är utsökta, hans gitarr närmar sig redan pappas nivåer och hans sångröst är vida överlägsen densammes. Plastic Key to Living låter som ett psykedeliskt R.E.M., och försiktiga Everything and All of This är bedårande. Tillsammans med flera lika starka låtar garanterar de att Nile Marr kommer att göra rejäla avtryck helt på egna meriter.
