Låt oss få en sak klar för oss. Av alla aktuella rappare som tagit sina namn från felstavade ord är det väldigt få man verkligen känner som textförfattare och historieberättare. Shyne är en av dem förstås, det är svårt att slita sig från högtalarna när man hör hans röst. Med Fabolous, Kurupt och Mystikal är det däremot lite värre. Och Ludacris är den mest lättvägande av dem alla.
Ludacris är en Disney-rappare som censurerar sig själv innan han spelar in, en underhållare som har mer gemensamt med Tony Tiger i Frosties-paketen än med Jay-Z. Han är fruktansvärt ful och barnslig och jag tycker jättemycket om honom.
Ludacris slog igenom med sin andra skiva [I]Back for the First Time[/I] och singlarna [I]Southern Hospitality[/I], [I]What's Your Fantasy[/I] och Missy-samarbetet [I]One Minute Man[/I] är alla fantastiska lättsmälta dansgolvsvältare med mer slagkraft än valfri Kranjc-näve. Men på Ludacris uppföljare är tonen överlag hårdare, texterna är råare och det är mer betoning på långsamma dirty south-jam. Så jag är lite besviken. Förutom singeln [I]Area Codes[/I] och klockrena [I]Saturday[/I] är poängen med [I]Word of Mouf[/I] inte att man ska vilja ta på sig dansskorna. I stället bjuds man på en timmes lyteskomik och vad som mest känns som Ludacris och hans polare när de sitter på skrävlarbänken i Atlanta och försöker överträffa varandras historier om helgens bedrifter. Det hade kunnat vara roligt, men Ludacris berättar inte särskilt bra historier och i de tyngre låtarna faller han platt, om jag vill ha det väntar jag hellre på UGKs kommande album. Precis som man tröttnar på de flesta Martin Lawrence-filmer innan de hunnit ta slut blir man rätt trött på Ludacris i fullängdsformat. Ludacris borde precis som till exempel Busta Rhymes (som på 90-talet antagligen var världsmästare på den något udda sträckan sexton takter inhopp) inse att han blir som bäst på enstaka singlar och som gäst på andra artisters hits.
Skivbolag:
Artist:
