Länge vägrar det lossna hur hårt Lisa Nilsson än försöker. Var är du min vän, skriven tillsammans med Andreas Mattsson, är habil traditionell vispop sådär som den brukade låta på Metronome i börjar av 70-talet. På samma sätt är det med Stureplansupplevelserna i Dåliga dagar, och det schlagerpopiga Peter LeMarc-samarbetet Sången om oss är ett lika exemplariskt låtbygge. Att ha kritik mot Lisa Nilssons allt igenom strålande röst är än mer omöjligt, allra mest strålande i Det säger ingenting om oss där hennes egna adderade andrastämma bidrar till att det rent av låter systrarna McGarrigle om rösterna.
Men trots det förmedlar varken låtar eller röst några känslor, det blir bara ett oantastligt hantverk intill sista lilla tvärflöjtsdrill, och halvvägs genom skivan början det nästan kännas tröstlöst att höra hur en av landets allra bästa sångerskor än en gång slarvar bort tillfället. Men så i nästan stillastående När en människa faller händer det. Plötsligt möter hennes röst en lika överväldigande melodi i delikat arrangemang, och långsamt, vackert och sorgset kryper sången direkt under huden. Där visar Lisa Nilsson vem Monica Z:s mantel rättmätigt tillhör. Man önskar bara att det fanns fler sådana stunder här.
