Det mest frustrerande i merparten av den musik som idag spelas in är rädslan för att det ska låta lortigt. Det är till och med så att pretendenter på dieselrocken i slutändan gör sin musik len som en nyoljad babyrumpa. Det spelar ingen roll hur många tusen som musiker lägger i vintage-utrustning, om de inte förstår att använda den. Detta är egentligen min främsta och enda invändning mot det arbete som bedrivs av ljudingenjörer världen över. För mycket musik låter som att få en nyvässad penna i örat.
För idoler med ett betydande musikarv och en fanbas som manar till återkomst blir detta ett påtagligt problem. Moderna inspelningstekniker är på många vis ogynnsamma för dessa hjältar. Särskilt utmärkande blir det förstås för någon som Lee Perry, mannen som visste att ge oortodoxa inspelningstekniker en unik karaktär och vars odödliga inspelningar i hög grad berodde av det 70-tal han verkade i.
Den välkänt excentriske, förmodat LSD-skadade Lee Perry har säkert en uppsjö med förklaringar till varför han hade jordgolv i Black Ark-studion. Liksom han nog förklarar varför han spelade in oväder, pistolskott och barnaskrik.
Oavsett förklaringar blev han kapabel till inspelningar som suddade ut gränsen mellan vad som var ett sub-basljud, vad som var magi och vad som var ett jordningsfel.
De mest förstående förvaltarna av Lee Perrys musikteknik -- såväl elektroniskt som akustiskt -- heter Stefan Betke och Burnt Friedman.
Bosatt i Schweiz, hävdar Lee "Scratch" Perry bland annat att han är vit och att han vill göra all sorts internationell musik. För den sakens skull borde musiken han gör inte behöva vara lika tråkig reggaepop som [I]Jamaican E.T.[/I]. Det stora ljudexperimentet till denna skiva sägs vara vokaltekniken. Den övningen gör att [I]Jamaican E.T.[/I] snabbt förfaller till att låta som en inspelning av gamla buskiskomiker. Under arbiträr bakgrundsmusik gycklar och grimaserar Lee Perry långt utom räckhåll för skivans lyssnare. Skivan saknar, låt oss gissa oavsiktligt, all typ av samstämmighet och harmoni och punkteras kanske slutgiltigt av den skramlande rytmsektionen. Det är som om någon stereopanorerat Carl Gustav Lindstedt i vänstra luren och Nils Poppe i den högra, med musik av Paul Schaffer's CBS-orkester inna dancehall style. "Tarattatatta-taaa, wow, wow, wow, habba habba hub, rubba, dubba, dubdub", allt i ett retsamt kaos. Lee Perrys bästa instrument var aldrig rösten, det var ett mixerbord modell Soundcraft.
Skivbolag:
Artist:
