Det känns synnerligen hopplöst att komma med invändningar mot rapparen Kool Keiths agenda. Att säga att hans texter framförs teatraliskt och sarkastiskt vore en underdrift. Att hävda att han upprepar sig själv förklarar han bara med att resten av universum inte kommit ur startblocken än, medan han med skivan [I]Spankmaster[/I] manifesterar sitt hundrade alias - Kool Keith växlar alter egon som andra byter strumpor.
På [I]Spankmaster[/I] gör han narr av allt från gatunivåns jheri curls till det vita USA som börjat bossa över tv-kanalen BET, från basketspelare som försöker rappa till sönderknarkade soulgubbar. Men nu börjar materialet svikta. Det började någonstans i och med [I]Analogue Brothers[/I] som han gjorde tillsammans med Ice-T, en stel och illa mixad historia där personkemin mellan stjärnornarna tråkigt nog inte riktigt stämde.
Fast det går inte riktigt att värja sig, Kool Keith slutar aldrig säga hur han känner, eller "I'm 'a tell you how I feel" som han mässar i refrängen till I'm a Tell-U. Varje nytt varv [I]Spankmaster[/I] snurrar är lika underhållande som att höra Blowfly för första gången. Skivan handlar om att det kan vara tråkigt även i New York, om hur ihålig myten om hiphoplivet är, vare sig man valt att dansa electro som om det vore 1983, diggat jazz som 1993 eller väntat på nästa Neptunes som om det vore 2003.
Skivans sista stora behållning kommer i [I]N.B.A.[/I] där han slår ner på allt från Bahamasfödde slemproppen Rick Fox frisyr till Tyra Banks som sitter courtside och suktar efter basketspelare. Mot slutet av skivan höjs tempot i titelspåret till ett Prince-kitschigt dansnummer som genljuder av Notorius B.I.Gs [I]Hypnotize[/I]. Då gäller det verkligen att vara på rätt humör. Fast halvtimmen innan tip off i match tre mellan Los Angeles Lakers och Philadelphia 76ers är [I]N.B.A.[/I] den perfekta stämningshöjaren.
Skivbolag:
Artist:
