Lo-fi, lo-vol, lo-aggro, lo-irony, lo-macho och lo-cred. Precis som vanligt.Första gången undertecknad hörde Jonathan Richman live, i början av 80-talet, drog han helt sonika ur sladden eftersom gitarren överröstade trummisens enda minibongo och fingercymbal, och kröp sedan runt på scenen för att illustrera sin visa om den ledsna lilla dinosaurien som rymmer hemifrån. Långt innan lo-fi var uppfunnet som begrepp var det en av hörnstenarna i Jonathan Richmans musikvärld, tillsammans med ännu inte lika etablerade genres som lo-volume, lo-aggression, lo-irony, lo-macho och lo-cred. Så där har det fortsatt genom åren.
Här får vi en sång på spanska, som vanligt, en på nybörjarfranska, en nyinspelning av en gammal favorit i
Old world och till och med en cover, Leonard Cohens
Here it is. Framför allt får vi oss en rejäl dos slarvigt charmig levnadsglädje, i till exempel
When We Refuse To Suffer ("that's when the Prozak wins") inte utan svärta, av den sort som Jonathan Richman skämt bort oss med ända sedan Modern Lovers dagar.
