Dubbelrecension med Skansros - Rekviem för en dröm
Sensationella Johannes Vidén är på många sätt en gammal man i en ung mans kropp. Hans musikaliska förebilder är en samling gubbar där Willy DeVille och Springsteen är juniorer, och hans lyriska förebilder heter Harry Martinsson och Hjalmar Bergman (den sistnämnda får en direkt hyllning i Jag och Bergman). Mäktiga Självsabotören skapade svallvågor av känslor redan för ett par år sedan, och när här har den sällskap bland annat av lika starka Det kommer ordna sig.
Hans absoluta antites är Skansros. Där croonern Johannes Vidén klär stora och genuina känslor i litterär dräkt vältrar sig Skansros i storslagna monologer och svårmodigt poserande utan minsta substans. Ofta låter det som ett allra första tillfälle för gymnasiepoeten Felix Andersson att pröva sina oredigerade texter ("När jag gick hem grät jag och var kär. Gjorde du också det?") mot bandets mer habila soulpåverkade indiepop, för att sedan fullständigt strunta i hur illa de skaver mot varandra. Då är Morrissey och Broder Daniel lååångt borta.
