Jesse Malin

Patrik Forshage 03:22 30 Oct 2002
Säljargumentet för [I]The Fine Art of Self Destruction[/I] är Ryan Adams delaktighet. Han är gitarrist och producent på skivan, han har bokat in Jesse Malin som förband vid sitt Sverigebesök i november, och envisa rykten har hävdat att de båda herrarna har satt ihop bandet The Virgins tillsammans med Melissa Auf der Maur från The Smashing Pumpkins - hon sjunger bakgrund här - och Evan Dando. Ryan Adams kan säkert hjälpa Jesse Malin att sälja några ytterligare exemplar av den här skivan. Men i framtiden kan rollerna mycket väl bli de omvända. Jesse Malin har nämligen något att komma med på egen hand. Han gjorde sig ett namn på New Yorks hardcorescen i början av 80-talet som ledare först för Heart Attack, sen D Generation och senast Bellvue. Solo har han lugnat ner sig betydligt och placerat sin musik i den gitarrstinna klassiska New York-tradition där Paul Simon, Richard Lloyd och Garland Jeffreys är konkurrerande helgon med samma mission men olika temperament. New York-rockens anfader och heliga ande Dion vakar över [I]Riding on the Subway[/I]. "The Harlem mamas they're all laughing, they call me punk rock, think they're cute", klagar Jesse Malin över olycksbådande bongotrummor och snor ihop en ljuvlig poplåt om ett kärleksdrama i tunnelbanan. Jesse Malin ligger inte särskilt långt från just dagens Ryan Adams, bara precis så mycket tuffare, snabbare och mer cynisk som Ryan Adams hade varit om han kommit från NYC istället för från North Carolina. Här presenterar Jesse Malin dessutom ett låtmaterial som är starkare än Ryan Adams eget, och därmed får utmärkta [I]The Fine Art of Self Destruction[/I] månaden efter Ryan Adams ointressanta [I]Demolition[/I] oss att undra vem som har mest att vinna på samarbetet.
Skivbolag: 
Artist: 

Fler musikrecensioner