Jay-Z

17:38 6 Dec 2002
Rapindustrins grundsats har länge varit mycket enkel: kör det hårdaste du kan, se bara till att det är lätt att förstå vad du säger så kommer alla att gilla det. Jay-Z delar strategi med Eminem - riksengelska. Lyssnar man till sättet som orden artikuleras fram mellan Jay-Z:s stora läppar är det dels oftast väldigt tydligt. Texterna är inte islamsk teologi eller kvantmekanik. Men det är tydligt och begripligt och det är löjligt intuitiv och lättsam partymusik för rödsvettiga projektledare på vickning i Berns källare. [I]Hizzo[/I] kommer alltid att markera höjden på Jay-Z:s komplexitet. Ändå finns det mer hos Jay-Z än det som är direkt tillgängligt i skitradio och skit-tv. Han har god smak i snabba rappare. UGK, söderns bäst bevarade hemlighet, introducerades redan på [I]Big Pimpin[/I]. En annan lika snabb rappare är Twista, som medverkar på [I]The Blueprint 2[/I] och även skrivit på för Jay-Z:s etikett Roc-a-Fella. Det här är en aspekt av Jay-Z:s förmåga att kompromissa fram vissa, lite "ovanligare" koncept (läs: ännu hårdare rapmusik) i radiocirkulation, en sits han nog bara delar med P Diddy. Det hela sker lika enkelt som kändisen tar in sina suspekta kompisar på en nattklubb - "det är lugnt, de är med mig". Men mellan singelögonblicken från hitsfabriken Roc-a-Fella har det alltsedan debuten ekat tomt efter innehåll och substans. Då är det inte svårt att föreställa sig hur illa det går för Jay-Z på ett dubbelalbum. Visst, man får ganska mycket musik för pengarna. Man får lite Rakim, dock på en poänglös fortsättning på Dr Dres [I]The Watcher[/I]. Duetten med Beyoncé är inte mer än småmysig. Till de bättre spåren hör [I]Some People Hate[/I] (ja, jag kan nog skriva under på det) med förföriskt tunga, rytmiska slavskeppsrytmer och en kavat soulvokal till refräng. [I]Bitches & Sisters[/I] innehåller också ett av skivans tyngre beats. Just därför känns det extra tråkigt att Jay-Z ägnar hela låten åt ett själlöst klassificerande av kvinnor. [I]What They Gonna Do[/I] med Sean Paul känns också given som singel, men när nyhetens behag tonat bort blir den en lika stor gimmick som [I]Gimme the Light[/I]. Den som lyssnar på Jay-Z från första början, från singlarna med Jaz-O via Original Flavor fram till solodebuten [I]Reasonable Doubt[/I], finner en väldigt annorlunda Jay-Z. En rappare med skönare texter, bättre flyt, ackompanjerad av spralligare musik. En rappare som jag ofta önskar hade talat sanning när han sa att han aldrig skulle släppa mer än ett album.
Skivbolag: 
Artist: 

Fler musikrecensioner