Jag är fortfarande inte helt övertygad om att det bara finns en person som ger ut skivor under namnet Jamie Lidell. För jag får inte ihop det. Titelspåret [I]Multiply[/I] är som den bästa bästa feelgood-soulen som lockar fram en värld i Technicolor, den tävlar med Van Morrisons [I]Youth of a 1000 Summers[/I] om att snabbast få fram solen i februari. Medan [I]The City[/I] låter som en urbota kass LCD Soundsystem- mix av en skitdålig Prince-låt. Jag antar att man skulle kunna kalla det funk? Addera detta till hyllade liveshower med en snubbe med futuristisk hockeyhjälm på skallen, som ömsom gastar någonting gutturalt, ömsom smeker fram Stevie Wonderska oh yeah baby över ett elektroniskt beat. Killen ligger på Warp tillsammans med den elektroniska eliten, han har gjort techno med Christian Vogel och har lånat ut sin röst till hundra grymma floorfillers, så egentligen är det väl inte så konstigt. Eller jo fan, det är skitkonstigt att det kommer Gaye-soul från Warp! Kanske är han schizofren och som två för priset av en. Men om man suddar bort de jobbiga låtarna, för de är ändå i minoritet, så är detta en glimrande soul-pärla. Det doftar Prince från tiden han var bra, philly på gränsen till disco, kärlek, så mycket kärlek. Det är en ljummen Bud på en veranda i skymningen med Otis och Marvin. Det är som R Kellys [I]Step[/I] fast tjugo-tretttio år tidigare och satan vad det svänger på det där sättet som jag inte tycker görs idag. Gudarna ska veta att jag inte vet en tiondel av allt det jag skulle vilja veta om soul. Men om detta inte är grym nutida soul när den är som bäst, levererad av en vit kille från England, då ska jag äta upp mina Eley Kishimoto-strumpor.Skivbolag:
Artist:
