Januaritraditionen av överväldigande folksoulöverraskningar håller i sig. Förra året inleddes med Matthew E Whites stilla soul och mjukt viskande röst, och nu upprepar irländska James Vincent McMorrow samma konststycke, ofta med samma rent andäktiga effekt. Hans viskande falsett - mitt emellan James Blake och Bon Iver - över ett stilla groove i Cavalier med orgel, liten gospelkör och mjuk blåssektion som sentimentalitetsförstärkare smälter lika effektivt hjärtan som årets senkomna snö. Även där soulen får lämna plats för elektroniska nyanseringar av hans visor finns samma intensitet, i synnerhet i titelspåret, och bara när han låter tempot öka eller orkestreringen svälla tappar han en aning. Inte mer än att han kommer att dröja sig kvar bland de artister vi kommer att prata med välbehag om länge, dock.
