All soulmusik måste inte bestå av blödande sår och ångestladdade kärleksberättelser. Men om den inte gör det måste den vara personlig på något annat sätt – soul som enbart strävar efter att vara en mysig ljudkuliss har inget existensberättigande. James Morrison är bättre än exempelvis Duffy, vars ytterst begåvade producent Bernard Butler han nu tagit över, eftersom han är mindre kitschig och skriver fint melodiösa låtar. Han har dessutom en stark sångröst, som gjord för de tjusiga 1960-talsnostalgiska arrangemangen. Ändå lyckas han aldrig göra avtryck. Relationen mellan artist och lyssnare är som en vänskapsrelation, och James Morrison håller för mycket distans för att man ska orka engagera sig i honom på allvar.
Skivbolag:
Artist:
