Jackie Leven

Patrik Forshage 15:22 2 Mar 2007
Du kan inte skylla på någon annan än dig själv om du inte känner till Jackie Leven. Han gjorde sin första skiva som Fife-folksångare 30 år före James Yorkston och King Creosote. Han var ledare för utmärkta punkbandet Doll by Doll i slutet på 70-talet (deras katalog återutges nästa månad), och skulle ha funnits i var mans medvetande om inte en oprovocerad gatuattack 1983 gjorde honom stum i två år, och sedan fick honom att fastna i heroinberoende.
Rehabiliterad sedan drygt tio år har han med en aldrig sinande ström fina singer-songwriteralbum arbetat sig fram till en position som skotsk nationalhjälte. Fortfarande har han en ”lonely Scotsman crawling under my skin", men hans stillsamma sångröst tar honom betydligt närmare en mästare som Warren Zevon än lokala kollegor. Samma referens gäller för hans texters översmarta detaljskärpa, som när han upptäcker att han är ”standing in a working class gay bar in Hamburg, drinking ice cold beer. Men quietly talking to each other, how did I get here?”.
Han böjer som vanligt ödmjukt sitt huvud för idoler, den här gången Judee Sill och Kevin Coyne, och fortsätter söka upp spännande samarbetspartners. Här bidrar Johnny Dowd med skorrande till mördarhistorien Skaters, den mörka och charmerande demo-bluesen One Man One Guitar och en hysteriskt rolig tysk geografilektion i Rolf Harris I've Been Everywhere.
Det finns inga ursäkter att gå förbi Jackie Leven den här gången, men det har det å andra sidan inte funnits tidigare heller.
Skivbolag: 
Artist: 

Fler musikrecensioner