Minns ni The Strokes? De kom fram samtidigt med The White Stripes för drygt tio år sedan, och har med varierande framgång sedan försökt återskapa åtminstone fragment av den ursprungliga adrenalinkicken. Under tiden har Jack White kastat sig mellan projekt - både bandkonstellationer och imperiebygganden - och inte vid något enda tillfälle har han missat att överraska och tillfredsställa. Så vad är det han kan göra på sitt första soloalbum som han inte kunnat inom (de egenformulerade) ramarna för The White Stripes, The Raconteurs och The Dead Weather? Exakt samma sak som han kan genom sin egen Third Man-label men inte på något annat skivbolag; allt! Och det är just vad han gör.
Han rotar i Led Zeppelins garderober och bland gamla Stax-outtakes, han hämtar ljud från Appalacherna och från någon oansenlig amatörmusikalscen, han leker Woody Guthrie och Country Joe & The Fish, han angriper bittert sin nyblivna exhustru men ber henne sjunga bakgrundssång. På ett hisnande sätt slänger han sig mellan rock, country, folk och blues, och trots att kasten stundtals är tvära och kombinationerna halsbrytande finns där några grundläggande fundament som Jack White inte kompromissar med. Det finns inte ett riff som inte är direkt överväldigande, särskilt när han tar med Jimmy Page till Nashville i titelspåret, och det finns inte en liten sprucken detalj som inte är perfekt. Little Willie John-covern I'm Shakin' till exempel är ur-rhythm’n’blues sin mest skorrande form, med en fantastisk dialog med doakören. ”I'm Bo Diddley”, suckar Jack White njutningsfullt halvvägs igenom låten, och så jävla långt ifrån är han faktiskt inte just där.
Vi skivrecensenter har i våra bombastiska formuleringsförsök devalverat värdet av ord som ”geni”. Jack White, mina vänner, är ett exempel på vad ordet egentligen betyder.
