Okej, vi har hört det mesta förut. På sin tredje soloskiva - även om man skulle kunna argumentera för att Dinosaur Jr1s sista skivor var soloskivor i allt utom bandnamn - arbetar J Mascis vidare på samma musikaliska idéer han slitit med i snart 20 år. Ibland verkar han faktiskt till och med ha filat på samma låt år efter år.
Men det behöver inte vara negativt. [I]Free So Free[/I] innehåller många exempel på att J Mascis är stormästare i larmiga rocklåtar mittemellan Neil Young och Blue Öyster Cult. Tillsammans med Lou Reed och just Neil Young är J Mascis ensam om att göra långa halvklantiga, gnisslande och distade gitarrsolon till stor konst, och här bjuds som vanligt snabbare ([I]Bobbin'[/I]) och långsammare ([I]Say the Word[/I]) mästarprov.
Sånt har J Mascis alltid skämt bort oss med, och utvecklingen av dem är minimal. Förfiningen går att ana i en aningen renare produktion än senast, men framför allt i att J Mascis alltmer släpper fram sin lättsammare, rent av poppiga, sida. Tillsammans med Mike Watt, själv oväsenlegend från fIREHOSE, släpper J Mascis in Beatlesharmonier i den kraftigt distade 70-talsrocken. [I]Tell the Truth[/I] doftar nästan Todd Rundgren, men mycket slamrigare förstås, och i [I]Someone Said[/I] kan vi till och med höra en flöjt.
Längst går det i inledande [I]Freedom[/I], som vandrar nedför samma poppiga gata som J Mascis gamla Brill Building-travesti [I]Take a Run at the Sun[/I].
Det är i sådana stunder som J Mascis med sin patenterat gnälliga stämma för en stund får oss att glömma hur oändligt mycket vi saknar gnällspikarnas kung Peter Perrett.Skivbolag:
Artist:
