Ganska oväntat har [I]jag[/I] utsetts till talesman för Cloudberry Jam när någon landsortsblaska ska göra en intervju. Det går ganska bra, jag svarar sakligt och ganska intelligent på journalistens frågor om ursprung, influenser och vad vi tycker om att spela i Kopparberg. Tills han ställer frågan "när ska man lyssna på Cloudberry Jam?"
Kallsvetten tränger fram och jag harklar mig, två gånger för mycket. "På...eh...eller...när...man...host...har...party...eller, nej förresten. När man...när man vill."
Lite så känns det att lyssna på [I]The Impossible Shuffle[/I]. Visst är det stiliga arrangemang, slick instrumentering och fräsiga melodier, men frågan kvarstår även efter åtta-tio genomlyssningar: när ska man lyssna på den här musiken? Jag skulle gärna gå på ett cocktailkalas där Cloudberry Jam stod på scenen och vickade lite sött på höfterna, men utan höfterna känns det inte riktigt motiverat att sätta på [I]The Impossible Shuffle[/I].
Dessutom tror jag att Jenny Medin, vokalissa, kanske hade tjänat på något stillsammare sammanhang än den närmast symfoniska jazzrock som orkestern ägnar sig åt i nuläget. I [I]Out of Control[/I], som börjar med Jenny alldeles ensam, tycker jag mig skönja en röst som inte är ämnad för att sjunga i 120 hela tiden.
För övrigt fattar jag inte varför Cloudberry Jam överhuvudtaget, någonsin, jämförts med The Cardigans. Det enda de har gemensamt är att de kommer från Mellansverige och är populära i Japan. Men det är ju Yngwie Malmsteen också.
Skivbolag:
Artist:
