Under det tidiga 90-talet vimlade det av Nirvana-soundalikes. Ett av de mer talangfulla banden var St. Johnny från Connecticut. I kölvattnet efter The Strokes vimlar det istället av magra svartklädda New York-rockare, och Grand Mal är ett av de få värda att låna ett öra till.
Gemensam nämnare för St. Johnny och Grand Mal är ledaren Bill Whitten. Numera har han studerat det tidiga 70-talets trashigare glamscen och lagt sig till med träffsäkert släpigt New Yorkskt sneer, och med en träffsäker låtskrivarkompetens kombinerar han New York Dolls med Mott The Hoople och Only Ones. Grand Mal kommer till och med undan med en gnutta T Rex-boogie, och bara någon pliktskyldig ballad med själfylld tjejkör avviker negativt.
Men ta inte Grand Mal på för stort allvar. Producenten Dave Friedmann från Mercury Rev och Flaming Lips och blinkningen till Denims storögda 70-talspastischer i [I]Quicksilver[/I] är tillräckligt för att börja misstänka en viss distans till rockmyterna. Om inte borde oneliners som "She says I look like a fascist with my black moustaches" kunna vara en ledtråd till självironin. För Grand Mal har glimten i ögat -- hur många andra band citerar utförligt sågningar i sitt pressmaterial?
Skivbolag:
Artist:
