Att följa The Cardigans karriär är precis lika spännande som att följa det svenska fotbollslandslaget just nu. Varje gång är det någon ny som kliver fram i rampljuset och tar för sig med en total självklarhet.Den här gången är det trummisen Bengt Lagerberg. Om [I]First Band On the Moon[/I] var sensationellt rå så är [I]Gran Turismo[/I] sensationellt rytmisk. Det bubblar och kokar, på ett komprimerat, snudd på minimalistiskt sätt -- och ju mer det tricksas med märkliga ljudeffekter, desto viktigare blir grundrytmen, som verkligen är albumets hjärtpunkt. Rytmen har också en annan tyngd än tidigare: vrid upp volymen på [I]My Favourite Game[/I] och inse att det är Lagerbergs frenetiskt drivande trumspel som ger låten all dess energi. Eller hör hans discotrummor i triphopiga [I]Erase/Rewind[/I] och den släpiga mäktigheten i [I]Explode[/I]: om [I]Lovefool[/I] hade haft den spänsten hade ingen kallat den "söt".Och så Nina. Förstås. Rampljuset har alltid varit hennes hem, men aldrig har hon behärskat det så totalt som på [I]Gran Turismo[/I]. Hon sjunger häpnadsväckande bra, rakt igenom. Självklart kan det bero på att orden oftare är hennes egna numera, men det är påfallande hur mycket säkrare hon låter på det hon sjunger. Bettet i rösten när hon biter av "I changed my mind!" i [I]Erase/Rewind[/I] får mig att studsa till varenda gång. Hon får sagt det hon vill säga; ingen kan undgå att lyssna. En sak bara. Stetsonhatten. I ett band som byter ansikte för varje skiva, med en artistisk ambition som få andra band är ens i närheten av, borde det gälla spöstraff på att fortsätta posera med den på skallen. In med den i garderoben, för gott.Skivbolag:
Artist:
