De två vanligaste invändningarna mot genren - post rock, experimentell crescendorock, pågående rock, kalla det vad du vill - är just att den är för experimentell och crescendoinriktad eller att den bara pågår. Godspeed You Black Emperors [I]Lift Your Skinny Fists Like Antennas to Heaven[/I] - deras ovana, för övrigt kraftigt överrepresenterad ust här, att döpa grejer och sig själva till krystade namn gör det omöjligt att prata om den skivan utan att börja fnissa - är ett av de bästa motargumenten. Den är mångfacetterad, filmisk och spännande.
På fem sånger långa [I]Yanqui U.X.O[/I] däremot, gräver de sin egen grop lite grann. Det första spåret är en gammal repris. Hm, de har visst inga namn alls den här gången. Namn är alltså ok - det är krystade namn som är dumt, grabbar! Här är trummorna många och marschinriktade, men tempo, volym och intensitet alltför enkelriktat, läs: snabbare, högre, mer. Andra låten är nästan frostskadad av tindrande melankoli - en sida hos dem som kommer mer till sin rätt live (lägg till stjärnhimmel). Att ett enda trumslag kan få en att göra bakåtvolter av upphetsning är förstås ganska intressant som dramaturgisk tänjning betraktad, men det kräver också sin lobotomerade lyssnare.
I det tredje spåret är varenda not understruken med spritpenna, det intensifieras tills man blåser av stolen, för att sekunden senare gå tillbaka till viloläge. I dess andra tio minuter blir det så dramatiskt att jag inte riktigt hänger med och så visuellt att jag inte kommer på en enda film som skulle kunna bära upp det. Gonggong, stråkar, bombatiskt gnissel.
Samplingarna som brukar bidra till synvillorna är borta. Och med dem så gott som varje lyxig studioeffekt. Det gör att ljudbilden är lite tjock och grå, men här och där så är det just ärligheten som gör härligheten.
Men sammanfattningsvis så är det tyvärr inte bara avsaknaden av titlar och konspirationsteorin på omslaget (stora skivbolag planterar minor och tillverkar bomber) som är introvert den här gången. Eller akademiskt extrovert.
Skivbolag:
Artist:
