Gone again

17:36 24 May 2000
Efter bara sex album på 21 år, vart och ett dessutom en aning svagare än föregångaren, är det häpnadsväckande hur Patti Smiths namnfortsätter att väga tungt.Förmodligen är det så enkelt att kraften i hennes bästa musik, debuten Horses, fortfarande är så hypnotisk att den fortfarande kan förtrolla nya generationer lyssnare, på samma sätt som Velvet Undergrounds tredje,Stooges andra och Big Stars första.Det lär knappast Gone again göra. Det här är för den trognaste kretsen, som kan fascineras av nyanserna, även när energin går på sparlåga. De som hoppas lika mycket varje år och som nu väntat tappert i åtta år med inget annat utbyte än några enstaka filmmusikspår. Albumet, med gäster som Tom Verlaine och Jeff Buckley, har redan omgivitsav en enorm ryktesflora och det har onekligen varit underhållande att följa scoopen och dementierna på internet. Det faktum att hennes livskamrat sedan 20 år, Fred Smith, dog nyligen har fått folk att påstå att detta mer eller mindre skulle vara hennes requiem - men nej, knappast i högre grad än någon av hennes tidigare. Döden och den skugga den ger åt livet har alltid varit ett av hennes främsta teman, men om något så är Gone again ovanligt jordnära och organisk, med klara ekon av blues. Mer Easter än Dream of life, alltså, med en effektfull rockare i vegan kampsången Summer cannibals. Bra? Jodå, men inte mot hennes egen måttstock. Och versionen av Dylans Wicked messengers kunde vi gott varit utan.
Skivbolag: 
Artist: 

Fler musikrecensioner