Egentligen borde jag inte bli förvånad. Det har ju hänt så mångagånger förut. 1986, till exempel, när Eric B. & Rakim presenterade ett heltnytt, mer exakt och hårdare sound än tidigare. Eller för några år sedan, dåWu-Tang Clan lade fram ett innovativt alternativ till den vid det laget såtröttsamma gangstarapen. För att inte tala om grupper som Public Enemy, ThePharcyde, Main Source och The Roots, som alla vid något avgörande tillfälleförändrat hiphopens musikaliska kurs. Och nu har det alltså hänt igen. Mendet känns som om vi var närmare avgrundens rand än någonsin den här gången.Hiphopgenren har som bekant delat på sig de senaste månaderna.
Ganska mångahar gnisslat tänder i vrede över de vämjeliga produktioner Sean "PuffDaddy" Combs givit ut efter Biggie Smalls död. Jag har själv varit med ochgnisslat. Jag har hatat hans sliskiga plastpop med falskhiphop-varumärkning över allt annat. Jag har stängt av TVn när hans videordykt upp i rutan, och bytt kanal på radion om någon av hans låtar spelatsdär. Vilket naturligtvis är helt fel sätt att se på saken.Puff Daddysframgångar var i själva verket kanske det bästa som kunde hända rapmusiken.Att ha en gemensam skamfläck att ta avstånd ifrån för nämligen ihop delyssnare som har ett genuint intresse för den kvalitativa musiken. Det fåross att börja leta efter någonting annat, fundera lite över vad som gickförlorat på vägen när tusentals indiepopare plötsligt började gilla hiphopoch tidningen The Source började publicera reportage där hiphopstjärnorfick visa upp sina glassiga bilar.
Det får oss att komma fram till attframtidsmusiken tillverkas i ruffiga små källarlokaler i New York och SanFransisco, att den formas av människor som är stolta över att inte ha någotriktigt skivkontrakt och att den distribueras genom små, oberoende bolagsom Rawkus och Fondle' Em Records. Den får oss att börja rabbla gruppnamnvi kanske aldrig hade fått höra talas om annars; Juggaknotz, Non-Phixionoch The Arsonists. Små, alternativa akter. Indiehiphop, helt enkelt.New York-trion Company Flow är kungar i det underjordiska hiphopriket ochdebutalbumet Funcrusher Plus, som släpptes i USA redan i juni i år men fåttsvensk distribution först nu, är om man så vill det första verkligt storaav indiehiphopens landmärken. Ett album där rapparna El-P och Bigg Jus isina kryptiska textsjok deklamerar hela uppsatser på fyra minuter överbrutala scratchningar och fullständigt kompromisslösa breakbeats signeradeDJ Mr. Len. Rap med ett helt otroligt flyt, en sanslös hastighet, och ettunikt åsiktsmanglande som får plattan att mer än någonting annat likna enknuten näve i det giriga etablissemangets mellangärde. Tre års samladproduktion från en ultimativ grupp med mottot "Independent as fuck andloving it".
Det har sagts att det är lättare att förstå ett land genom att lyssna påden musik som komponeras där än genom att lära sig dess språk. Det liggernog mycket i det, och att lyssna på Company Flows skiva är som att slitaupp en dörr på vid gavel och kliva rakt in till det USA den amerikanskaadministrationen med alla krafter försöker smussla undan från omvärlden.Ett lika oförsonligt som oförställt album. En prosalyrisk balansgång mellanhyperpolitiska ställningstaganden och partynonsens. Fasansfullt gripanderhymes om allt från napalm och lobotomerade hjärnor till Joe Pesci, övertekniskt briljanta musikaliska grunder. Ibland, som i Collude/Intrude, överett ljudcollage uppbyggt från fyra skivspelare, men lika gärna mot enbakgrund där en markerad off-beat-virvel omsorgsfullt svepts in iskrikande sitarer, som i favoriten The Fire In Which You Burn.Ingen annan skiva har betytt så här mycket för mig i år. Med FuncrusherPlus i hörlurarna stängde jag mig ute från omvärlden i flera timmar, medanjag gick runt och ville sparka på saker och människor - en reaktion jaginte upplevt på hur länge som helst.
Jag älskar musiken och jag älskartexterna, trots att jag inte förstått mer än en tiondel av dem. Just nufinns det helt enkelt inga tillräckligt starka adjektiv - allt jag kan göraär att vädja till den som någonsin varit det minsta intresserad av hiphopatt lyssna på den här skivan.Eric B. & Rakim. Public Enemy. Wu-Tang Clan. Company Flow. En likaaggressiv som progressiv attack från underjorden. Årets skiva, och detnaturliga steget för en genre som ständigt lever vidare där revolutionenslutar och evolutionen tar vid. Eller tvärtom.Skivbolag:
Artist:
