De senaste åren har det varit oerhört populärt att propagera föratt svenska musiker ska skriva och framföra sina texter på modersmålet. Istort sett varenda liten popgrupp som klarat sig ifrån att sjunka ner i deallra värsta klyschträsken har höjts till skyarna som banbrytande poeter.Band som Kent, Bob Hund, Jumper, Scott och Hardy Nilsson har stundtalsvälförtjänt, stundtals oförståeligt hyllats som svenskans riddare ikorståget mot den musikaliska anglofieringen.
Det kan bli lite tjatigt ochöverdrivet i längden, men är väl ändå rätt okej - Jakob Hellman hade liksominte verkat lika svårt olyckligt förälskad om hans komprimerade, lågmäldaprimalskrik inte varit på svenska.Problemen dyker upp när principen plötsligt ska tillämpas på uttalatamerikansk musik. Visst kan genrer som soul och hiphop fungera på svenska,men det kräver betydligt mer än om texterna skrivs på engelska. Eric Gaddblev som bäst först efter att han övergav svenskan. Den engelska OrupeanSongs är Orups bästa skiva. Robyn skulle knappast vinna någonting på attsjunga svenska texter.Förmodligen har jag inte förstått någonting, men med detta i bakhuvudetverkar det lite underligt att Cajsalisa Ejemyr på sin debut väljer att parade förvisso lite väl strömlinjeformade, men ändå acceptabla soullåtarna medsvenska texter. I synnerhet med rader som "När jag vill lyssna på någotlugnt/Sätter du på dunkadunkadunk." En tjej som droppar Erykah Badu som eninfluens, sjunger riktigt bra och dessutom får hjälp av välrenommerademusiker som Mauro Scocco och nämnda Robyn, borde väl i rimlighetens namnkunna hitta en bra engelskspråkig textförfattare? För de flesta avCajsalisas tänkta lyssnare förstår nog vad don't believe the hype betyder.
Skivbolag:
Artist:
