När man hör DMX inser man varför tomrummet är så stort efter 2Pac. Det är många rappare som skriker och är högljudda, men det är få som har en naturlig röst som är kraftfull i sig. DMX, liksom 2Pac, har samma fullständiga närvaro som en stenhård Hollywood-skådis -- en Yaphet Kotto som käkat grus till frukost. DMX är också ganska lik 2Pac som rappare, en igenkänningsfaktor som kanske är en förklaring till att [I]Flesh Of My Flesh Blood Of My Blood[/I] gick rakt in på USA-listans första plats.Styrkan hos DMX, förutom rösten, är att han liksom 2Pac har en förmåga att trollbinda med ballader, lyssna till exempel på [I]Slippin'[/I] och [I]Dogs For Life[/I]. Svagheten är att han är mer intresserad av att vara att vrålande monster. DMX är ännu ett exempel på en rappare som anammer hårdrockens skräckfilmsestetik (se recension av Ice Cube och Method Man i förra Nöjesguiden). På omslaget är han insmörjd i blod och på en låt kallad [I]The Omen[/I] mumlar han tillsammans med Marilyn Manson.Det verkar som om hiphopen håller på att delas i två läger. Ena halvan vill vara jazzartister. Andra halvan vill vara Ozzy Osbourne.
Skivbolag:
Artist:
