Stora ingången på Hardcore airport: Teddybears går åt ena hållet. Fireside åt det andra. Båda på väg mot en enkel resa bort från det statiska och förutsägbara. Att jämföra dessa två sinsemellan känns relevant eftersom vi snackar om respekterade och rutinerade band som båda fått känna på framgång i varierande doser och som dessutom åtnjuter fett med respekt hos branschen.
Även om de drar mot olika musikaliska destinationer landar de inte så extremt långt ifrån varandra som man till en början kan tycka. Om Teddybears brakade ner på ett väl smart och artificiellt ställe, som den konstgjorda ön som bron mellan Sverige och Danmark planar ut på, så damp Fireside ner några mil längre bort, i Christiania. Mer organiskt, löst hållet och gott om rätt flummigt testande av diverse maskiner och ljudbilder. Inte helt befriat från en rätt pretentiös ådra.
Plattan börjar med en konversation mellan en man och en kvinna på franska. Ljudbilden är väldigt lik den som Frans och Haiko hade i sina Franska Nya Vågen-scener hos Kristian Luuk och även om Fireside verkar ha humor tror jag inte att det var avsikten just här. Jag ser inte vitsen med dialogen. Tilläggas skall att resten av låten är en hemskt vacker ballad där Kristofer Åström imponerar med mer pondus och självsäkerhet i rösten än sist. Han är fortfarande dels landets ledsnaste sångare och dels en av de allra vassaste berättarna.
På majoriteten av plattans nio spår lyckas Fireside ge oss stor rockmusik fylld med hakar, krokar och melodier av unik sort. Allra bäst är det när låtarna inte överlastas med mängder av olika instrument utan i stället drar mer åt det avskalade, självgående hållet. Eller när de väljer att ösa på sitt sätt, det vill säga rejält men ändå lite halvmeckigt. Kanske med en trummaskin eller någon annan coolt programmerad apparatur som hårt drivande takthållare. Eller ett riff som låter så avigt och gällt att det bara måste bli bra.
I särklass bäst får Fireside till det på titellåten som kan liknas vid ett fett gammalt monster, alltid redo till attack. I botten pumpar ett repetitivt groove som mest av allt känns som ett bedövande mantra. Ovanpå detta tillkommer och försvinner diverse instrument och effekter under resans gång. Detta drygt tolv minuter långa instrumentalspår visar prov på en talang och kreativitet som vittnar om att de är redo att gå utanför de trånga rockramarna och muta in nytt område på ett sätt som få andra band klarar av. Fireside har gjort en av årets mest innovativa svenska rockplattor. Snyggt.Skivbolag:
Artist:
