Evolution

Så är den här då Barustas debut. En av höstens mest emotsedda och uppmärksammade svenska debutplattor. Efter att ha spelat bandets helgjutna, högkvalitativa EP hur många gånger som helst och sett dem live några gånger är förväntningarna på plattan uppe på en nivå som nästan känns taskig mot dem. Men de har bett om det genom att klart och tydligt visa att de inte är ett band i mängden som väljer den enklaste vägen. Deras sound och musikaliska intentioner bär spår av så mycket originalitet att man emellanåt har svårt att besläkta dem med några andra band. Jag kan fortfarande förnimma känslan av att jag deltog i något stort när jag såg bandets gitarrist, en liten, liten kille, gå loss på sitt instrument som en korsning av Ron Asheton och Thurston Moore på scen i våras. Ljuden han åstadkom hör man inte ofta. Och det var ljuv musik i mina öron, precis som majoriteten av de låtar jag inte hört tidigare som de spelade live. Därför kan jag inte vara annat än besviken efter att ha intensivlyssnat på plattan i några dagar. Det jag hörde live är inte lika bra på skiva, någonstans har det brustit. Om det beror på ett plötsligt infall av försiktighet eller något annat vet jag inte, men flera spår på plattan når inte fram till mig. Det saknas gitarrer. Lillkillen får alldeles för lite utrymme.Plattan smyger igång med en pumpande bas och ett närmast maskinellt trumkomp till Nathalie Barustas röst och man väntar på mer ljud, instrumentala explosioner, och feta sjok av överstyrda gitarrer. Men så mycket mer blir det inte. Spår två, [I]A God[/I], som tidigare varit en spröd och ödsligt vän sång har här fått en helt ny dräkt. Med ett recyclat Stooges-riff konstant malande på varierande volym bakom ett pulserande trumspel och en mer driven, uppfordrande sång känns det så mycket bättre, självsäkert och omedelbart. Tyvärr infinner sig den känslan bara i ytterligare ett par av plattans elva spår. Allra bäst är [I]Satellite[/I] som, hur osannolikt det än låter, känns som det naturliga mötet mellan Kim Wilde och Suicide. [I]Love Affair[/I] är ett annat utmärkt exempel på bandets unikum. En musikaliskt mycket sparsmakad vers går över i en refräng som känns lika mycket Abba som symfonirock. En spännande platta från ett band som lär uträtta storverk framöver. Men varför så fegt?