Erlend Øye

18:20 3 Feb 2003
Erlend Øye har lämnat den akustiska gitarren och sin vapendragare Erik Glambek Bøe hemma i Bergen den här gången. [I]Quiet Is the New Loud[/I], mottot han myntade som ena halvan av Kings of Convenience har fått sällskap av Unrest, något han måste ha intalat sig själv innan han skred till verket den här gången. [I]Unrest[/I] är nämligen inget mindre än valfri svensk medelklassfamiljs samlade frequent flyerpoäng - 10 låtar och lika många resor. Från en tur till Kompis i Uddevalla via alla Europas största röda prickar, till Metro Areas Morgan Geist i New York. Men trots alla geografiska utflykter så är den röda tråden nästan skrattretande lättidentifierad, den ringlar obekymrat fram i ett vattenkammat midtempo, nickar lite svalt åt förbipasserande "Hej, hej, jo tack det är bra, ring inte mig, jag ringer dig". Øyes förflutna som den nya generationens Paul Simon (eller om han var Art Garfunkel, jag vet inte vem som gjorde grovjobbet) går inte heller att ta fel på, för även om han har pluggat in sladdarna den här gången så behandlas de elektroniska stunttricken med väldigt många säkerhetslinor. Först och främst finns hans röst och resten behandlas som ett bakgrundskomp, ett nödvändigt ont. Han doktorerar i ett enda känsloläge, någonstans mittemellan [I]Being Boring[/I] och The Beloved, fast utan nakna brudar. I Björn Torskes händer blir det marginellt febrilare, i Jolly Musics aningens lekfullare och visiten hos Prefuse 73 i Barcelona är hjärtligt välkommen: mer tillbakalutad än tillbakahållen. Det är inte så svårt att se vem som har haft sista ordet i de här samarbetena, det är heller inte ett dugg svårt att se att Erlend Øye är begåvad. Det är desto svårare att föreställa sig honom släppa loss, tappa kontrollen eller låta någon annan provköra. Vilket är synd och skam när han ändå har packat väskorna och åkt hela den där vägen. [I]Skivan släpps den 10 februari.[/I]
Skivbolag: 
Artist: 

Fler musikrecensioner