Det är en paradox att en skiva samtidigt kan låta så hypermodern och samtidigt vara så lite nyskapande. För Brian Enos samarbete med Underworlds Karl Hyde är en ganska mainstream vokalpopskiva, och i det är den samtidigt en renodlad fortsättning på hans 25 år gamla duoalbum Wrong Way Up med John Cale. I Witness återanvänder han till och med den klingande artdiscogitarren från den skivans Spinning Away, och eftersom smartare kompgitarr sällan har spelats får det anses vara ett klokt beslut.
Eno har beskrivit att han hade en hel trave låtinledningar och experiment som behövde stöpas om till låtar, och Karl Hyde blev den som fick uppdraget. Och även om Karl Hyde på alla områden är en blekare kollaboratör än John Cale var finns här hursomhelst ett knippe rytmiskt suggestiva poplåtar med snygga arrangemang som väver ihop elektronik med afropoprytmer och smidigt blås. Att höra Brian Enos milda sångröst i sådan omfattning igen är i sig en tillräcklig njutning, liksom att upptäcka att hans gamla Roxy Music-kollega Andy Mackey är en av skivans många distinkta instrumentalister.
