Det hade varit så enkelt för Dregen att säkra upp på sitt första soloalbum. Han hade ledigt kunnat nöja sig med att bygga vidare på det vinnande Backyard Babies-konceptet. Han hade kunnat fortsätta att travestera Alice Cooper, att med övertydliga referenser till Detroit Rock City luta sig tungt mot sin väldokumenterade kärlek till Kiss, och han hade kunnat krydda med sin lika starka kärlek till alla sorters sleazig trashrock. Han hade kunnat be Nicke Andersson om några gentjänster för förstärkt kredd, och han hade kunnat bjuda in några av kollegorna ur Michael Monroes band för starkare internationellt genomslag.
Alla dessa saker gör Dregen, och med en stabil uppsättning rocklåtar och en sångröst som är långt mer än man har rätt att förvänta sig av den ständige sologitarristen gör han det väldigt bra. Men han gör mycket mer dessutom. Han väljer att använda popsnillet Pär Wiksten som producent, och tillsammans skapar de utöver den givna rocken också hitmaterial som glamiga Just Like That, deltabluesinspirerad groove som Flat Tyre on A Muddy Road och rentav rockdisco i 6-10 (som visserligen låter mer Blue for Two än avsedda Kiss, men även det är till Dregens fördel). Att bjuda in Titiyo för ett inhopp är ett annat exempel på Dregens våghalsighet, och hans medhavda publik kommer att flacka med blicken på flera ställen när de står ansikte mot ansikte med Dregens självsäkra solodebut. Men den som vill ha ett dynamiskt och modigt rock’n’roll-album hittar inget bättre just nu.
