Det kan vara svårt att begripa varför DMX håller så många hiphopfans hjärtan i sin hand. Jag förstod det först när han höll en bön på någon artistgala för några år sedan. Det borde ha blivit fånigt, det kändes inte som vare sig rätt plats eller rätt tid för en bön, men det var omöjligt att slita sig från rutan när han bad till Gud om styrka, mod och allt annat fräscht man behöver när man sålt miljontals skivor och fortfarande inte mår bra. DMX skivor låter precis som den stunden. Som om någon lagt mörk Black Sabbath-tung hiphop till en arg mans bikt. "X kan bli väldigt intensiv om man kommer in i ett djupt samtal med honom" sa Aaliyah till mig i våras. [I]The Great Depression[/I] är precis lika intensiv - folk som inte gillar honom föredrar ordet "jobbig" - som hans tidigare album. Take it or leave it, som rockbanden brukar säga.
Ja Rule avfärdades länge som en billig DMX-klon. Men även om deras röster är lika avgrundsdjupa och hans första skiva var lika mörk och deppig som DMX så har Ja Rule med tiden skaffat sig en egen position på hiphopkartan. Han är en gladare snubbe helt enkelt.
Nya [I]Pain is Love[/I] är gjord för att låta som bäst på billiga radioapparater på Canal Street i New York. Det är samma slags souliga balladhiphop som gjorde hans duett med Lil Mo, [I]I Cry[/I], till en av årets bästa singlar.
Ja Rule har på något sätt muterat sig själv till en av vår tids besynnerligaste soulsångare. På [I]Pain Is love[/I] sjunger han melodisnuttar och refränger på nästan alla låtar. Det är de stunderna som är starkast.
Det är lite som när Louis Armstrong la undan trumpeten för ett ögonblick och började sjunga rossliga melodier att leva för. Eller som en mindre rättrogen Sizzla om han varit från New York. Eller bara som Freddie Wadling med bandana. Fan, jag vet inte, när Ja Rule sjunger i [I]Never Again[/I] håller jag i alla fall mina löjliga jämförelser för mig själv och bara lyssnar.Skivbolag:
Artist:
