Den där igenkännande känslan av att det är ett gäng gamla kompisar som ger sig till känna när man sätter på en ny platta med ett band man gillar infinner sig alltmer sällan nuförtiden. Vet inte om det beror på att man skaffat sig ett delvis annorlunda förhållningssätt till musiken eller om det helt enkelt beror på att alltför få rockband fixar att beröra på det där skönt primitiva sättet längre. Jon Spencer lyckas med det, Monster Magnet likaså, Slayer, jodå, och i viss mån även Entombed. Och så Hellacopters då. Dessa förvaltare och korsfarare för bevarandet av rock som vi vill minnas den. Känslan som infinner sig i min lekamen när den här inte särskilt märkvärdiga sjuspårs samlingen med svåråtkomligt material drar igång på min skivspelare är ingenting annat än ren kärlek. Kärlek till något så vansinnigt primitivt som bonnig, simpel och allt annat än nydanande rock'n'roll. Men det är energin i uttrycket som får mig att knappt kunna lyssna och skriva samtidigt när jag lyssnar på [I]Disappointment Blues[/I]. Svänget är så vansinnigt skarpt mitt i all distad grumlighet att jag känner hur resten av dagen kommer att ägnas åt frenetiskt vinylspelande av MC5, New Race, Sonic's Rendezvous band, Radio Birdman, Saints, Thunders, Celibate Rifles, Stooges och allt annat som jag bara älskar så förutsättningslöst man bara kan. Hellacopters är livsviktiga i rollen som påminnare om hur man vill att det egentligen skall låta. Och, ej att förglömma, ett alldeles glimrande rockband.Skivbolag:
Artist:
