Crybaby – Crybaby

I Cherish the Heartbreak More than The Love that I Lost heter Crybabys första singel, och det är en titel som egentligen säger allt om Crybaby, aka Danny Coughlan. För honom kommer ytan alltid främst. Han vältrar sig i vemodig romantik för att vemodig romantik är stilfullt. Han spelar ödsliga Roy Orbisonska melodier för att sådant är snyggt i svartvitt. Han tar artistnamn efter filmer av dramatiska effektsökare som John Waters och väljer den lika stora effektsökaren Morrissey som lyrikförebild. När han utan tvekan överger sin bakgrund av såväl metal som mod-soul för att med twanggitarr, eko och kastanjetter ställa sig i skuggan av Richard Hawley gör han det inte av kärlek till gammal crooning, rockabilly och rhythm'n'blues. Han gör det för att det är så elegant att uppträda med halvakustiska gitarrer och ståbas. Att Danny Coughlan om något år kommer att stå framför oss som en helt annan persona med en helt annan stil och genre, lika utstuderad och lika ytlig, är alltså inget att förvånas över. Att han hanterar sin dramatiska croonerpop så övertygande utifrån förutsättningarna är desto mer förvånande.