Central Reservation

12:23 30 May 2000
När John Martyns [I]Sapphire[/I] släpptes 1984 konstaterade Kjell Alinge att det var framtidens folkmusik; känslostark, berättande musik i en ny, djupblå nyans. Men när man lyssnar på den i dag låter det mest gammalt: vackra melodier dränkta i daterade synthsjok. I jämförelse känns klassiska Martyn-album som Solid Air eller Bless the Weather betydligt mer moderna, med en tidlös kraft, som kan tilltala ständigt nya generationer lyssnare. Då ligger Beth Ortons andra album betydligt bättre till för drastiska epitet; det är klassisk, rotstark folkmusik - i rakt nedstigande led från Sandy Denny, Martyn, Richard Thompson och med vokala influenser från både Marianne Faithfull och (framför allt) Linda Thompson - men det är också så modernt och samtida som någon kan begära. Visserligen är Andy Weatheralls minimalistiska elektronikalandskap från debuten ersatt av ett fylligare, mer organiskt bandkomp, av ett band som rör sig fritt i fusionslandskapet mellan folk, soul och jazz, men känslan är ändå otvetydigt modern och fräsch. Det här är musik i nuet, på väg framåt - och därför ett album som likt få andra i genren kan få sin publik att upptäcka nya världar. Att man ibland kommer att tänka på Terry Callier är fullt logiskt, inte bara i det spår där han medverkar (Pass In Time): Orton och Callier har spelat in tillsammans förr och har mycket gemensamt, i sitt sätt att försöka skapa en plattform av total harmoni och sedan sakta dra lyssnaren allt närmare dess gräns, på randen till oprövade avgrunder. Hör bara på Blood Red River: en urgammal, ganska enkel folkballad där man till slut håller andan för att inte missa en enda nyans i det stilla gitarrkompet. Det man slås mest av är dock kvaliteten på hennes sånger; det är som om Linda Thompsons One Clear Moment bara bestått av sånger lika starka som Telling Me Lies. Absoluta favoriter just nu är Sweetest Decline, en sargad kärleksförklaring till mjukt målande stråkar och rent meditativ pianojazz av Dr John och Love Like Laughter, en soulballad i moll om att öppna sitt hjärta, med sång så sorgsen att jag får lust att gå fram och klappa om högtalarna. Men det är egentligen hugget som stucket vilken ni väljer; här finns inte en rad utan mening, inte en sång utan en intensivt närvarande själ. Så låt er inte skrämmas bort av Uno Svenningson-gitarren i inledande Stolen Car. Det här är sentimusik i blått, direkt från framtiden. Missa inte Central Reservation.
Skivbolag: 
Artist: 

Fler musikrecensioner