Allt Jon Spencer och hans gelikar i The Blues Explosion engagerarsig i verkar bli till glänsande, egensinniga och vanvettigt svängandepärlor. Vid sidan av sitt eget succéartade korståg för hårdblusensförträfflighet lyckades de peppa den gamle bluesnegern R.L. Burnside såtill den milda grad att han, med Jon Spencer som kompband, släppte ifrånsig en av 1996 års bästa plattor. Boss Hog, med Jon på gitarr och frugan påsång är en av USA:s mest cred-stinna och hårdast svängande orkestrar. Ochså nu Butter 08, ett sensationellt band med Russell Simins och två japanskavokalissor som grundpelare.Tänk dig en vansinnig hybrid mellan loja, superstenade Beastie Boys-rytmer,barnsligt gälla popflickröster sjungandes "motherfucker", skön svart NewYork-1974-stämning och en gnutta Brooklyn-hardcore anno 1982. Plusytterligare en miljon väsenskilda komponenter, samt inte minst denallerstädes närvarande Mr Simins, trakterandes gitarr. Butter kan kanske betraktas som en spretig och schizofren bagatell, en lajbans lekstuga för en framgångsrik Russell Simins. Men det resonemanget håller inte, för mitt i alla till synes omöjliga genreöverskridelser ligger det homogena stenhårtcementerat. Och det nitar en precis lika stenhårt som Tommy Svenssons fegastartuppställning gjorde i magplasket mot Skottland. Det säger allt.Skivbolag:
Artist:
