Det enda som känns fel med Blurs [I]Bustin' + Dronin'[/I] är det lilla ark med färgglada klistermärken som ligger i konvolutet. För om det finns något som [I]inte[/I] representerar Blur årgång 1998 är det färgglada klistermärken. Blur är ju numera ljusår från den spralliga pop de spelade tidigare. [I]Bustin' + Dronin'[/I] innehåller två skivor. Den ena rymmer nio remixar på spår från fjolårets självbetitlade album och den andra sex låtar som spelades in live för engelsk radio förra sommaren. Skivan är ämnad för den japanska marknaden men kommer även att släppas i begränsad upplaga i Europa (till ett rätt högt pris). Det är den absolut mest okommersiella skiva de släppt och därför känns det nästan snobbistiskt att hylla den - men jag kan inte låta bli. När Graham Coxon sa att den förra skivan inte ens var i närheten av vad han eftersträvade med det nya, experimentella Blur, så hoppades jag att det var något sådant här han menade.
Det här är [I]Blur[/I] dragen till sin extrem; Thurston Moore från Sonic Youth gör en vansinnig, men fängslande version av [I]Essex Dogs[/I] (hårtorksljud varvas med ett knastrigt beat och fina monologer från Damon), Adrian Sherwood gör två släpande, dubsymfonier av [I]Death Of A Party[/I] och John McEntire överträffar allt han gjort med bandet Tortoise i sin remix av [I]Theme From Retro[/I]. CD 2 är en 16 minuter kort livesession, men den rymmer lika mycket energi som ett Iggy Pop-album. [I]Bustin' + Dronin'[/I] har väldigt lite att göra med tidigare årgångar av Blur. Men om man är det minsta intresserad av hur 1998 års oljud låter när det är som bäst, är skivan omistlig.
Skivbolag:
Artist:
