Det är barnsligt. Som en aldrig fullbordad dröm om att sommaren ska ge en någon kraft som man inte skulle kunna åstadkomma på egen hand med hjälp av årets andra typer av väderleksklassificeringar. Till den euforin som finns i förväntan på den där kraften behövs ett soundtrack. Varje sommar skapas en speciell typ av intensiv romans med vissa skivor, låtar, remixer eller dj-mixar som sätter tonen för sommarens blomster. Eller det är idén om att allt ska bli så bra som är substansen i denna användbara vanföreställning vi kallar sommar. Det är lite larvigt att jag känner så här, men samtidigt lite gulligt sentimentalt i lagom dos.
Ett förhandstips bland årets viktiga kulturella sommarartefakter för detta år är Other People's Problems. Väsentligt för de artister som ligger högst upp i 25-mest-spelade-listan i Itunes i slutet av sommaren är att det finns stora mått av mänsklighet i musiken. Oavsett hur mycket jag önskar att romantiken i ett avskalat och anonymt medeltidsdubtechno, som Porter Ricks senaste album Biokinetics, skulle vara tillräckligt för att få sommaren att glänsa så krävs det gnälliga sångröster för att det ska få riktig resonans i havets vågskvalp på min brygga i Nynäshamn.
Så här har det varit sen jag började lyssna på Radiohead 1998. Bretons nya album har alla de förutsättningarna som krävs. Den där lite slött dekadent hjärtekrossade men ändå hoppfulla sångrösten, inte långt ifrån James Murphys i LCD Soundsystem, Matthew Dear men även som Samphas i SBTRKT ibland. En annan viktig aspekt för att kvala in i den här ligan av musik som blir sönderlyssnad på sommaren (den introverta versionen av sommarplåga) är att musiken känns relevant i tiden. Mitt ängsliga öra behöver föda som kan hävda sig i det kontemporära ljudklimatet. Other People's Problems tar den aspekten på djupaste allvar genom att låta som allt nytt som gjorts de senaste åren, oavsett genre.
De senaste åren vurm i att lufta hiphoprytmens loopade egenskaper i indiesammanhang är ett återkommande inslag här. Den gryniga ljudbilden vinkar åt likvärdiga samtida band som Vondelpark, Forest Swords och Tropics. Nyromantiska inslag liknande Apparats gitchiga symfonipop finns representerat. Den bespottade men numera referentiellt korrekta trancesynthen är inte blygsamt uppskruvad. Men framförallt låter det som ett fylledansande popband från DFA Records mittemellan Holy Ghost! och The Rapture och funkar för fans till M83.
Med förhandsbeställningarna av albumet fanns den extra EP:n Blanket Rule, som bandet tidigare delat med sig av gratis i mp3-form. Albumet är tillräckligt, nästan för mycket, så svälj inte allt på en gång men EP:n rekommenderas också varmt (finns på Spotify minus en bonuslåt). Lyssna på den när du tröttnat på albumet. Nu när vi ändå är inne på tekniska detaljer känns det bra å Bretons vägnar att detta ges ut av Fat Cat och inte dansrelaterade Hemlock (en av de senaste årens mest framåtblickande danslabels, hela katalogen rekommenderas) så att de hittar sina rätta publik.
Hej sommaren!
