Blackalicious

19:32 4 May 2002
Det är lite över två år sedan förra albumet [I]Nia[/I], och Blackalicious (nej, namnet har inget med Destiny's Child att göra) introducerade hiphop som öronmassage i fullängdsformat. Skillnaden mellan den skivan och [I]Blazing Arrow[/I] är framförallt att förväntingarna på [I]Nia[/I] trissades upp av EP:n [I]A2G[/I] och festliga utekvällar med krängande [I]Alphabet Aerobics[/I] och allsångsparaden [I]Deception[/I]. Inför [I]Blazing Arrow[/I] frågar sig nog fansen vad som egentligen hänt. Först en rätt spak singel med en b-sida med Dilated Peoples som i bästa fall kanske spelades på någon mindre kräsen nedrökt college-radiostation i mellanvästern. Visserligen var omslagkonsten till nästa singel [I]Feel That Way[/I] omåttligt snygg (av fotografen B+ som också gjort det läckra omslaget till fullängdaren) och musiken var nu åtskilliga snäpp mer fantastisk en snabb tryckdansdänga som fullkomligt tog över min tillvaro men tyvärr var heller inte den låten något annat än för de redan frälsta. Sedan jag fick albumet har jag knappt haft en tyst stund hemma. Blackalicious återvänder med en organisk brygd på musik och röst som är något av det bästa i sitt slag sedan Mos Defs [I]Black on Both Sides[/I]. Gästerna är tillräckligt för att fylla en hel Lollapalooza-festival. Här växlar fantasifulla inhopp från soulprofeterna Gil Scott-Heron och Ben Harper över till Zach De La Rocha, poeten Saul Williams och snabbe Lyrics Born längst bak i bussen på ömsom hårda, ömsom laddade [I]Release[/I]. Chief Xcel, gruppens producerande hälft, behöver förstås inte själv ta ett enda riktigt ackord för att göra all den här soulen. Det mesta kommer färdigt på de kritiskt urvalda och samplade skivorna. Det är extra schysst att försöka lyssna sig fram till hur kollaget hänger ihop och hur rytmerna spelar ikapp med rapparen Gift of Gab. Ibland gör duon låtar som med tanke på de förstämda textinnehållet borde släpa sig fram i sömntakt, men istället springer iväg i 200 knyck bara för att plötsligt tvärt bryta ner i ett kroumata-krig mellan stor rappare och slagverksamplingar innan beatet tar fart igen. Gift of Gab håller ännu täten inom verbal ekvilibrism. Chief Xcel är kanske ingen jätte inom turntablism men gottgör sig femfaldigt i produktionsstolen. Starkt melodiska samplingar, afrobeats spelade på en mysigt överårig trummaskin, loopar utan vare sig början eller slut och framförallt en kompakt sammanhållenhet i albummaterialet som ofta saknas hos hiphop-artister. Måhända rätt hits-befriat men ju softare desto fetare, som det heter.
Skivbolag: 
Artist: 

Fler musikrecensioner