Obskyra soulsångare och -sångerskor är per definition legendariska i vissa kretsar. För musikarkivarier som Mojo eller Joe Henry är det lika sensationellt att hitta ett levande exemplar att lyfta fram som en Trägårdhs klubbhornsbagge i nedre Dalälven för en entymolog.
Men ibland finns det rimliga orsaker till obskyriteten. Inför Bettye LaVettes comeback har man satt ihop en späckad retrospektiv som täcker hela hennes karriär (om vi vågar kalla det så), och trots guldkorn fungerar skivan främst som en förklaring till varför det dröjde 20 år mellan singeldebut och fullängdsdebut, och varför inte ens en Motown-sejour förmådde göra avtryck i musikhistorien.
Hennes andra singel och signaturmelodi [I]Let Me Down Easy[/I] från 1965 är tuff, och fyra år senare sjöng hon den definitiva Memphis-versionen av [I]He Made A Woman Out of Me[/I]. Men trots att hennes röst åtminstone under de första 10 åren var en omtumlande blandning av försvarslöshet, ung kaxig kraft och antydan till heshet fattas det mycket i hennes val av repertoar. Hänvisad till covers har hon tillbringat årtionden med att sjunga umbärligt rättframma versioner av uttjatade grejer som [I]Piece of My Heart[/I] och [I]Games People Play[/I], medan rösten alltmer tappat både försvarslöshet och ungdom. Trots att hon blixtrade till med en inspirerad [I]Fortune Teller[/I] 1972 fick hon se sig frånsprungen av kaxigt funkiga sångerskor som Denise La Salle och Miles exhustru Betty Davis.
Sånt hindrar nu inte Joe Henry, som gärna vill få uppleva gubb-extasen kring sin Solomon Burke-comeback igen. Med en detaljnoggrannhet lik de mest ambitiösa kostymfilmernas vill han återskapa det sena sextiotalets djupa södersoul, men hur kompetent hans ihopsamlade band än må vara verkar de inte särskilt intresserade av sväng.
Ännu värre är att Joe Henry precis som med Solomon Burke-skivan glömmer att låtmaterialet är centralt. Här är idén att samla låtar skrivna av kvinnor, och därför sjunger sig Bettye LaVette pliktskyldigt igenom låtar av Fiona Apple och Sinead O'Connor, utan att varken hon eller musikerna verkar intresserade av att skapa sig en relation till sångerna. Lagringen har förvandlat hennes röst till vinäger, och inte ens skivans enda svängande gubbsoul-ögonblick [I]The High Road[/I] blir något annat än en dussinprodukt.
Tillbaka till obskyriteten, alltså.
Skivbolag:
Artist:
