Back On Top

11:06 30 May 2000
Redan i första spåret hojtar han om att vi aldrig får glömma Vince Taylor, en läderklädd sexdröm som i slutet av femtiotalet gjorde [I]Brand New Cadillac[/I], låten hela den engelska rockscenen vilar på. I bandet bakom honom hörs Mick Green, mannen som hanterar den elaka gitarren på ytterligare en rad tidiga brittiska paradrockare. Länken till traditionen, som den här mannen för varje år blir allt mer oskamset sentimental inför, är etablerad. Och det svänger som det ska; helt okomplicerat, alldeles självklart. Gubben Morrison trivs. [I]Back On Top[/I] är också hans mest lyssningsbara platta på minst tio år.När man påstår att Morrison gjort "samma platta en gång till", som mer än en recensent gjort med anledning av [I]Back On Top[/I], så är det ungefär lika relevant som att påstå att Ray Charles alltid gjorde samma platta om och om igen. Morrison har alltid gjort samma platta. Och det är knappast den yttre formen som har avgjort huruvida de har sorterats in bland klassikerna seller bland plattorna som uppgivet sjunker in i glömskan, det är vad han uträttar inom de begränsade ramarna. Om han är beredd att bry sig eller bara går på autopilot, om han är närvarande eller ej. Det är små, subtila skillnader vi talar om. Som lätt glider förbi om man inte investerar sig själv i lyssnandet. Det är tonen i hans röst, sättet att bita av fraserna, med vilken grad av frenesi han kastar sig in i refrängerna, hur mån han är om att vi ska lyssna till det han vill ha sagt. Det var evigheter sedan han var så totalt och intimt närvarande som han är i de flesta av sina sånginsatser här. Texterna är fortfarande lika obskyra, lika gnälliga, lika lätt glömda - även om glimten av naken fascism i [I]Golden Autumn Day[/I] får en att hoppa till! - men melodibyggena känns mer koncentrerade och lite mer genomtänkta än på länge. Fast det är inte låtarna det hänger på. Mest handlar det om vad som händer i mötet mellan Morrison och de musiker han för stunden omger sig med. Om det uppstår någon elektricitet i tomrummen; om det händer saker på vägen, i samspelet, i stunden. Det gör det här. Han har kastat ut det extremt trötta, förutsägbart duktiga musikergäng han haft med sig på allt för många skivor. Kvar är i princip bara pianisten Fiachra Trench, som den här gången dessutom skrivit ett par sällsynt undersköna stråkarrangemang. In stiger istället nämnde Green, storhänte klaviaturspelaren Geraint Watkins och trummisen Bobby Irwin, två garanterat-icke-krånglare som spelat med bland andra Nick Lowe. Och det låter lite raspigare, lite skitigare, lite roligare, svängigare och mycket mer engagerat. Ljudbilden är lite "mindre" och renare, allt kryper lite närmare lyssnaren. Svårare än så är det inte. I det lilla händer det stora.
Skivbolag: 
Artist: 

Fler musikrecensioner