Man får ett annat perspektiv på svensk musik när man reser. Under besök i Frankrike och USA har jag (som vanligt) stått och rotat i skivaffärer -- och blivit rätt häpen när jag upprepade gånger stött på Ekdahl, Lisa sorterad under "Jazz" eller "Vocalists".Lisa Ekdahls engelska debut har stått där i skivfacken med samma självklarhet som Peggy Lee och Julie London; två namn som för övrigt fungerar bra som referenser. Här hemma kallas Lisa Ekdahls skivor medPeter Nordahl Trio för jazz, men det är jazz som utan för ett ögonblick låtsas vara svart. I stället handlar det om evergreens framförda med enklar, säregen, distinkt stämma som både låter modern och tidlös.På sitt andra engelskspråkiga album sjunger Lisa Ekdahl 13 sånger. Flera är skrivna av Cole Porter och alla dessa sånger, utan att för den skull vara de mest självklara valen, har under åren spelats in i ett otal versioner. Frank Sinatra och Billie Holiday har till exempel sjungit in flera av dessa låtar, Ella Fitzgerald har rent av sjungit in de flesta.Lisa Ekdahl ger sig därigenom in på minerad mark -- få saker låter lika patetiska som när rockartister med vänsterhanden ska "göra lite skön jazz" -- men Lisa Ekdahl trippar elegant förbi alla fällor. Vi slipper så kallat uttrycksfullt wailande och får i stället raka, självklara framföranden. Vem vet, det är kanske rent av engelska som passar henne bäst?Kompet (piano, bas, trummor) är högst traditionellt, i bland kanske tilloch med väl traditionellt. I en sublim version av [I]What Is This ThingCalled Love[/I] sjunger Lisa Ekdahl ett parti enbart till komp av trummor.Resultatet blir en minimalism som slutligen befriar musiken från alleventuell nostalgisk barlast och pekar på en outforskad väg framåt.Skivbolag:
Artist:
