Angels With Dirty Faces

13:33 25 May 2000
Varje gång Tricky kommer ut med en ny skiva drar jag på munnen åt hur skivbolagsrepresentanterna måste ha sett ut första gången han spelade upp resultatet av de senaste månadernas studiosessions. Hur en handfull slipsklädda trebarnspappor sätter kaffet i vrångstrupen när Tricky mumlar fram rader som "And if the radio shows throw low blows/We do this with or without the air play", döper limiterade tolvor till [I]Fuck Island[/I] (skivbolaget, alltså) och spelar in låtar som ingen orkar lyssna på utan att mata kroppen med massiva mängder droger. Förmodligen är det den optimala vardagskomiken, rock star-style.Tricky har alltid varit krävande för sina lyssnare. Efter det förvisso relativt lättlyssnade genombrottet med [I]Maxinquaye[/I] har man alltid tvingats ta sig igenom hans skivor lite på samma sätt som man ibland måste läsa 50 eller 100 sidor i en bok innan man inser att det man läser är en magnifik upptakt till en stilistiskt briljant och berättartekniskt fulländad historia. På såväl Nearly God-skivan som den förra, [I]Pre-Millennium Tension[/I], hann han aldrig fram till peripetin. Istället tog vi oss igenom segdragna och till synes oredigerade inledningar till den sällsamt absurda, urbana sagovärld han gömde bakom ryggen. Det var som om Tricky var lika förvånad som vi när skivan plöstligt var slut. Han hade ju inte hunnit fram till de låtar han egentligen helst velat spela. På [I]Angels With Dirty Faces[/I] snuddar han åtminstone vid de brutalgenialiska kompositioner jag tror att han har i kroppen. De som får mig att ge honom chans efter chans, trots att jag inte orkat plocka upp någon av hans mer introverta ljudexkursioner på flera månader. Låtarna har fått lite mer struktur, duken han målar upp sina ljud på stramats åt och projektet fått en betydligt mer målmedveten riktning än tidigare. Tricky är inte riktigt framme ännu, men den här gången lyckas han återigen göra mig osäker på om det är han eller jag som är galen.
Skivbolag: 
Artist: 

Fler musikrecensioner