4our

Det har inte varit lätt att tycka om acidjazz på ett tag. De få skivetiketter som fortfarande ger ut musiken verkar ha förlorat alla sina gamla ideal, sina visioner om framåt strävan, och ger istället sporadiskt utskivor av tyska band som gör tråkiga pasticher på bortglömda jazzfusionartister från början av 1970-talet. När jag fick höra att Giles Peterson - acidjazzens främste pionjär, mannen som tillsammans med vännen Eddie Pillar startade skivbolaget Talkin' Loud för åtta år sedan, skribenten som varvade tunga politiska åsikter med listor på de fräschaste amerikanska hiphop-vaxen i sina krönikor i tidningen Straight No Chaser, discjockeyn som sparkades från radion för att han spelade Give peace a chance under gulfkriget - börjat hänga på jungleklubbar dök dock ett nytt hopp upp. Det verkade så perfekt. Acidjazz möter jungle, denna fantastiska genre som aldrig upphör sin jakt efter nya former, sin strävan efter nya rytmer. Mycket riktigt har det också dykt upp en del mysiga fusioner av acidjazz och jungle. Alex Reeces remix på United Future Organizations Loud minority är briljant, Jamiroquais samarbeten med M-Beat likaså. Dessutom är många av de som övergav acidjazzen för ett par år sedan flitiga drum'n'bass-proudcenter idag. När så Galliano, som väl fortfarande måste betraktas som genrens maestros, släpper ett nytt album ackompanjerat av en singel där de remixas av junglegrabben Dave Wallace blir förstås förväntningarna skyhöga. Men Gallianos fjärde album 4our, uppföljaren till hejdlöst underskattade The plot thickens från 1994, är absolut inget junglealbum. Det låter däremot häpnadsväckande modernt. Singeln Ease yourmind är oemotståndligt funkig, Wester front är den bästa akustiska Curtis Mayfield -pastisch Paul Weller aldrig gjort, trots att den låter exakt som Better all the time från förra skivan. Det enda spår som flörtar med drum'n'bass, Freefall, är också lysande, men där emellan trängs ett par kompositioner som är helt outhärdliga, framför allt de rockigare spåren. Funkrock har aldrig varit något jag får gåshud av. Så, det är lite synd att Galliano inte fick göra sitt mästerverk till slut. 4our är en alldeles för ojämn skiva för att man ska orka lyssna på den i sin helhet. Spela av de bästa låtarna av en kompis och spring istället iväg och köp The plotthickens, så är ni snälla.